Media
Bra Sveriges Radio – kortkort är inte alltid sexigast
26 Mar 10
Ibland är Twitterbubblan alltför konservativ och inåtvänd. Just nu agerar den sur-gubbe-i-keps-som-skriver-insändare-i-lokaltidningen och tycker att det är skandal att Sveriges Radio fräschar upp sin sajt, bland annat genom att positionera sitt riktiga namn på nätet. Istället för trista sr.se är den nya given sverigesradio.se. Det är ju lysande tydligt, fräscht och vettigt. Utom för den lilla Twitterbubblan vars vardag mest handlar om kortkorta URL:er, annars retweetar ingen deras inlägg. Och jag tror knappast att Sveriges Radio tänker glömma förnyandet av sr.se-domänen, så den kommer nog för all framtid att gå att använda som genväg när folk vill snabbat knappa in den i webbläsarens adressfält.
Jag har länge reagerat över den orala förmedlingen av riksradions webbadresser:
ESS-ERR PUNKT ESS-E SNEDSTRECK PEE-TREE SNEDSTRECK MORGONPASSET (sr.se/p3/morgonpasset)
Vore det inte mer flytande och begripligt med:
MORGONPASSET PUNKT SVERIGES-RADIO PUNKT ESS-E (morgonpasset.sverigesradio.se)
Mejlmässigt tycker jag även att:
MORGONPASSET AT SVERIGES-RADIO PUNKT ESS-E (morgonpasset@sverigesradio.se)
…låter betydligt vettigare än:
MORGONPASSET SNABEL-A ESS-ERR PUNKT SE (morgonpasset@sr.se)
Finns det verkligen någon som i folkmun talar om SR, annat än möjligtvis en begränsad skara mediefolk?
Och mitt i denna kritikstorm från ett fåtal människor, som knappast representerar någon större mängd svenskar, så gnäller de även över att Sveriges Radio planerar att byta ut den gräsliga, otidsenliga och billiga SR-loggan mot något nytt. Jag tackar och bugar, det kunde inte ske tidigt nog.
Naturligtvis begåvas det initiala gnället av påföljande defaultgnäll i stil med att man börjar ifrågasätta vad den här omvandlingen kostat. Jag tycker det är tramsigt, speciellt när man beaktar att våra svenska Public Service-verksamheter faktiskt stått för några av de mest intressanta och mest nätspridda marknadsförings- och varumärkespositionerande stuntsen på mycket länge. Man får bevisligen mycket för pengarna.
Sen kan man tycka mycket kring Sveriges Radios sajts innehåll och inriktning. Jag anser att det stora problemet är att vår Public Service är så hantverksmässigt inriktad. Sveriges Television och Sveriges Radio borde dels slås ihop, dels kompletteras med tidningskompetens, så att vi har ett Public Service-alternativ som spänner över hela bredden. Låt rätt sak berättas på rätt sätt i rätt format – oavsett medietitel.
Nämnde jag förresten att vi på Lunartiden lyckades få in ”Presenteras i samarbete med LunarStorm” flera gånger i veckan i P3 Frank under ett par år? Första regelbundna reklamspoten i Sveriges Radios historia? Ja, självklart anmäldes det, men friades. ;)
Smaklöst av Bladet
17 Feb 10
Just nu skriver medierna att regeringen vill strypa de s.k. konstnärslönerna, där staten garanterar 18 000 kr i månaden livet ut till 157 konstnärer som antagligen betytt mycket för Sveriges kulturliv – i konstarter där man kanske inte alltid har det så fett. Jag tänker dock inte orda om ifall Clownen Manne förtjänar att försörjas av våra skattepengar.
Idag publicerade Aftonbladet artikeln Konstnärer – snart utan lön. I en ruta till höger kan man, om man betalar för deras PLUS-tjänst, få se hela listan över de 157 konstnärsavlönade. Var har Aftonbladet fått listan ifrån tro – var ligger närmast till hands? Troligtvis från Kulturnämndens webbplats:
http://www.konstnarsnamnden.se/default.aspx?id=11891
…där den färska listan, sedan två dagar tillbaka, finns komplett utan kostnad, lätt nåbar och med faktiskt bättre översikt än Aftonbladets karbonkopia.
Aftonbladet väljer alltså att ta betalt, utan att tillföra minsta mervärde, när de istället kunde länkat till listan – till själva källan – till förmån för läsaren. Hade det varit frågan om att reportrar suttit och manuellt bearbetat utskrifter från en myndighet, och sen researchat fram information om personerna och illustrerat samtliga med foto eller producerat lite pedagogisk nyhetsgrafik, så hade det varit något helt annat. Utan minsta journalistiska förädling gränsar det till skojeri – närmast ett hån mot läsarna. Är detta bara ett i raden av många kommande ”journalistiska verk” av den här typen? Kanske är det inte så konstigt ifall folk inte tycker det är värt att betala för redaktionellt nätinnehåll.
Nåväl, troligen är det väl som vanligt ett misstag i arbetet. Men det hade lätt kunnat undvikas om man hade en konsekvent länkningsfrämjande policy, istället för att dumsnålt försöka lägga en sämre andrahandsversion av internet under sitt tak.
Context is king
17 Feb 10
Hörde tidigare imorse att Sara Öhrvall, chef för Bonnier Research and Development, uttalat sin oro i Financial Times kring att Ipad och iTunes Store antagligen kommer innebära förminskat ägande av mediekonsumenten. När jag klickar på artikellänken möttes jag av spärrvakten till höger —>
Financial Times kräver alltså att jag registrerar mig för att få läsa den här artikeln, trots att jag bara springer på FT-artiklar nån gång ibland, och av detta skäl inte har något intresse att inleda ett äktenskap med tidningen, ergo ingå i det stall av demokrafiskt profilerade ögonpar som de kan erbjuda sina företagskunder, till min tids, min mejllådas och mitt mobilsvars stora förskräckelse misstänker jag.
Ur Financial Times-artikeln:
The question haunting publishers is whether they will suffer the same fate as the music industry, which was hit by Apple’s 2003 deal to unbundle the album format by offering downloads of individual songs via iTunes.
För några år sedan förutspådde jag att tidningsbranschen skulle följa en liknande utveckling som skivbolagens; att gå från att sälja album till att sälja låtar styckevis, distribuerade av nya aktörer som alltmer sitter i förarsätet. Man hamnar alltså längre ned i näringskedjan och får mindre kontroll över kundrelationen. Jag skrev återigen om detta i blogginlägget Några mediala kverulationer förra månaden.
Sara Öhrvall i Financial Times-artikeln, angående att medierna troligen inte kommer att få någon demografisk information kring de som köper tidningsinnehåll i iTunes Store:
- We have for many years relied on subscriptions to be able to communicate with our readers. It is absolutely crucial to keep the data. That’s something that our advertisers need. It is something that we need.
I tider när medieföretagen alltmer förlorar sin roll som mellanhand och agendasättare, när privatpersoner, politiker, företag och organisationer direktkommunicerar med internet som distributionskanal, då förlorar man också läsarens trohet och därigenom mycket av det värde man utlovar till annonsörerna. Man slutar äga kunden, därför kan man inte längre erbjuda företagskunderna en ”riktig relation” till mediekonsumenterna.
Självklart kan man förstå att medierna kämpar för att slippa bli blott produktionsenheter av styckeprodukter långt ner i näringskedjan. Men jag tror inte situationen medger att medierna kan fortsätta göra allt på en gång. Antingen erbjuder man en spännande, rolig och intressant miljö (context) där olika sorters innehåll, från olika typer av producenter, kan frodas och blomma, eller så är man en massa produktionsenheter av enskilda stycken redaktionellt innehåll. Det är nog dags att välja vilket ben man vill stå på, men tyvärr finns det nog en stark hantverkstradition som sätter käppar i hjulet.
Eller som jag brukar säga: - ”Context is king”. Det är där det stora värdet kommer finnas i framtiden. LunarStorm var först med att bevisa detta, och imponerande aktörer såsom Facebook, Google och i sinom tid även Newsbrook tar förtjänstfullt över stafettpinnen. Tiotusenkronorsfrågan som då naturligt följer; varför skulle inte ett medieföretag kunna vara något av de nyss nämnda?
iPad – en akromegalisk iPhone iPod Touch
28 Jan 10
Igår klockan 19:00 trädde de Apple-frälstas husgud Steve Jobs fram på scenen på Yerba Buena Center for the Arts i San Francisco. Maken till kund- och mediemobilisering är svår att finna. Folk runt om i världen samlades på nätet och AFK för att, likt de gör när guldvinnande hockeylag hemvänder, fira och lyssna till Jobs Bok, andra kapitlet – det om iPad.
Jag var inte sämre, även om jag inte är Apple-religiös; jag och Johan Jenefeldt livebloggade på Newsbrook Live.
Månader av spekulationer visade sig vara huvudet på spiken. Kanske för att Apple lyssnat på användarnas behov, kanske för att Apple blivit sämre på att hemlighålla sina lanseringar – kanske för att Apple börjar brista i fantasi. Det blev en akromegalisk iPhone iPod Touch med stor skärm (9,7″ 1024×768) med alla fördelar det innebär. Med stor skärm blir framförallt webben betydligt mer åtkomlig – utan detta konstanta, förhatliga zoomande och ”nypande”. Men självklart blir i princip samtliga användningsområden betydligt bättre med en större yta att visa mer innehåll på.
iPad ska även kunna visa PowerPoint-slides. Och köper man till en VGA-adapter verkar det som att man kan visa dem på projektor. Perfekt för människor som vill resa lätt med budskapen på fickan.
Det finns dock ingen telefon inbyggd i iPad, vilket betyder att man kommer se en hel del folk springa omkring med ”storebror och lillasyster” framöver. Kamera saknas också, vilket kan vara trist för Skype-videotelefonörer men också när Augmented Reality-applikationerna snart blir bättre.
Det blev heller inte den räddning som många medieföretag längtat efter. De får fortfarande, till relativt stora kostnader, tillverka sina egna applikationer, fast nu blir det såklart mycket läckrare och överskådligare att konsumera deras innehåll. Men jag hade nog hellre önskat ett uniformt gränssnitt/funktionalitet för min mediekonsumtion än drösvis med olika funkiga gränssnittsidéer à la ljudplugins till musikprogramvaror.
I mars släpps iPad i dess hemland. Vi svenskar får vänta till i sommar, och kanske ännu längre än så, om vi inte vill ovillkorligt äkta en mobiloperatör.
Jag ska skaffa en iPad, av ett enda skäl – behagligare soff- och res-surf.
Vattenhål för SAAB-anställda
25 Jan 10
Den svenska nyhetstjänsten Newsbrook samlar världens nyheter och sammanställer dessa i ett antal tusen ämnestidningar. En av dessa, den om SAAB, har gått och blivit ett vattenhål för många SAAB-anställda. Utav de 6441 besöken på Newsbrooks SAAB-tidning har 46% kommit från General Motors datorer, med största sannolikhet SAAB-anställda som med hjälp av Newsbrook håller sig ajour kring alla turer kring SAAB, budgivningar m.m. Detta i en kontext då SAAB kritiserats för att själva informera personalen dåligt kring vad som händer.
Fakta: Newsbrook.se är en forskningsversion av en framtida nyhetstjänst där du ska kunna bevaka vad som händer kring ett antal ämnen du är intresserad av, både som privatperson och yrkesmänniska. Newsbrooks definition av nyheter är färsk information från nyhetsmedier, myndigheter, organisationer, företag, bloggar m.m.
Några mediala kverulationer
22 Jan 10
För några dagar sedan gick anrika The New York Times ut med att de 2011 tänker införa ett slags mätarsystem som innebär att du varje vecka får de första silarna/artiklarna gratis, resten får du betala för. Traditionellt prenumerationstänk, och de är inte de första som inför det på nätet. Flera medier jobbar redan så, sällan utan större framgång. Men, The New York Times, med 17 miljoner läsare, är en av världens mest respekterade tidningar, så många mediehus betraktar och låter sig inspireras. Därför är diskussionen så viktig, den rör världen och inte The New York Times specifikt.
Joakim Jardenberg kommenterar saken och menar att The New York Times straffar ut de läsare som de borde vårda mest. Han har helt rätt. Med denna metod fortsätter medierna att ignorera möjligheterna med nätet, och fortsätta i gamla spår, för att med gamla metoder höja nät-örena till gammaldags kronor, och att bibehålla de stora omsättningarna.
Men precis som musikbranschen tvingats ritas om på grund av att distributionen förändrat ”grundlagarna” in i märgen, så kommer också medieindustrin att tvingas få sin karta omritad.
För att spela in en platta och distribuera den behövdes tidigare riskkapital och kompetens inom en rad områden, bortsett från musikalisk kreativitet. Musikstudior kostade mångmiljoner att bygga upp, och tillverkning och design av CD-skivor var kostsamt. Att ett bolag stod bakom som ekonomisk fundament var fullständigt nödvändigt, annars skulle vi inte haft några plattor att lyssna på. För att göra det lönt var det också nödvändigt att paketera en samling låtar till en CD, istället för att sälja dem styckvis.
Men idag har varje musiker en hemmastudio av nästan samma kaliber som gamla Polar Studios, och artisten kan distribuera sin musik till slutkund nästan helt kostnadsfritt. Teknikutvecklingen och prisdemokratiseringen av produktionstekniska hjälpmedel har gjort att bra musik kan skapas och distribueras för hushållskassan. Därmed inte sagt att den säljer bättre för den sakens skull. Men tack vare ovanstående har maktförhållanden och fördelningsnycklar förändrats i grunden, och vi har inte sett slutet på den utvecklingen än.
Detsamma gäller tidningsbranschen. Det krävdes mångmiljoninvesteringar i tryckerier och teknisk DTP-utrustning för att producera en tidning. Det krävdes lastbilar och duktiga förhandlare för att få en plats i hyllorna. Tidningsföretagen var riskkapital och produktpaketerare åt journalistiken.
Man kan inte annat än förstå att både skivbolag och tidningsföretag kämpar med näbbar och klor för att bibehålla samma omsättningar som förr, även om det ser ut att vara omöjligt nu när de förlorar några av sina USP:ar och existensberättiganden. Det kan inte vara lätt att gå till styrelse, aktieägare och personal i ett hundra år gammalt företag, och förklara att vi på ganska lösa boliner måste ta det största risktagandet i företagets historia – annars finns vi inte kvar. Då blir det naturligt att ta den lättare, mer beprövade metoden – fast tyvärr på en marknad som kanske inte längre är kompatibel.
När skivbolagen går mer åt att konsulta ÅT en artist istället för att artisten, med mössan i handen, arbetar åt skivbolaget, kommer något liknande att ske inom tidningsbranschen? Blir fokuset större på enskilda journalisters begåvning, till nackdel för medietitlarna? Blir journalister i ännu högre grad sina egna varumärken, och tidningsföretagen står för allt runtikring, på uppdrag av journalisten och inte vice versa? Tidningsföretagen har ju bäddat för detta genom att profilera utvalda journalister på klassiskt amerikanskt sätt.
Samtidigt har nätets arkitektur gjort att trenden går åt att folk blir mer otrogna mot enskilda medietitlar, och konsumerar enskilda artiklar från en stor samling medietitlar. Tidningens sammanhållande och paketerande roll försvagas, och tekniska hjälpmedel (portaler, nyhetsaggregatorer, RSS-läsare, sökmotorer m.m.) sätter läsarna mer i förarsätet när det gäller urval. Varför är tidningarna inte bättre på att ge läsaren makt att styra över sin egna mediekonsumtion? Sitter traditionen för hårt fast i väggarna, så att kreativiteten förhindras blomma?
Tidningarnas räddning – ett platt äpple?
21 Jan 10
Samtidigt som The New York Times, med 17 miljoner läsare, går ut och berättar att de 2011 kommer begränsa gratisätandet av deras innehåll, går idag Wall Street Journal ut med en artikel där de hävdar att Apple-VD:n Steve Jobs ska förändra bok-, tidnings- och TV-branscherna på samma sätt som han gjort med musik. Och den mytomspunna läs-/surfplattan iPad är en viktig pusselbit – för konkret offentliggörande på onsdag nästa vecka.
Amazonläsplattan Kindle har redan berett väg för bokbiten, och bokförlagen har haft tid på sig att vänja sig vid tanken. Men frågan är hur en lamslagen tidningsbransch kommer att reagera. Visst letar de desperat efter lösningar som höjer nät-örena till kronor, men risken finns att det blir en lång, sur process på samma sätt som med skivbolagen. Många mediekoncerner vill väl hellre skapa medietitel- eller koncernspecifika åkpass och äga kunderna än att sitta i händerna på Apple och deras prismodeller.
Det blir spännande att se hur det blir, i alla fall kanske mina Apple-aktier får sig en push uppåt nästa onsdag då läsplattan antagligen offentliggörs.
>>> Följ de senaste skriverierna kring Apples läs-/surfplatta iPad på Newsbrook
Kommer det säga klick?
20 Jan 10
Undersökningsföretaget Outsell publicerar den tredje årliga undersökningen kring hur 2787 amerikaner beter sig gällande sin nyhetskonsumtion. Outsell-analytikern Ken Doctor säger: ”A full 44 percent of visitors to Google News scan headlines without accessing newspapers’ individual sites.”Jag förmodar att uttalandet syftar på att 44% av besöken inte genererar något klick, och inte att Google News har en massa användare som aldrig klickat på en nyhet, vilket förefaller orimligt.
Kort och gott; en nyhetsaggregator är en informationsmäklartjänst som hjälper folk att hitta rätt sorts nyheter att läsa – ur en brusig djungel av hundratusentals källor. Vill du läsa nyheten får du klicka på rubriken, för att transporteras till mediets sajt, där artikeln finns att beskåda i sin helhet. En nyhetsaggregator driver alltså trafik till de traditionella mediernas sajter, så att deras mängd ögonpar ökar och de kan tjäna pengar på annonsintäkter m.m.
Men om då 44% av besöken inte genererar klick – ligger det då något i mediernas farhågor kring nyhetsaggregering? Nej, och detta av flera skäl.
- Ett besök på en mediesajts förstasida genererar inte alltid ett klick.
- De senaste 15 årens ekonomiska bantning av redaktionella resurser har gjort att mediernas produkter är fullt av ganska ytligt och icke-unikt innehåll. Rewrites och snabbt ihopslarvade alster utan djup och analys, gör att läsaren tänker sig för en extra gång innan denne belönar med ett klick. Mediekonsumenter är helt enkelt mer kräsna och medvetna idag.
- Många nyhetsaggregatorer erbjuder en trist, klinisk miljö, som inte inspirerar till läsande. Typografi, form och paketering påminner mer om databasdumpar än tidningar. Effekten blir mekaniskt exkluderande istället för inspirerande inkluderande – till läsarens nackdel.
- Många ”intelligenta” nyhetsaggregatorer, som försöker servera dig relevanta nyheter för dig som individ, levererar ett urval som antingen blir för rakbladsvasst smalt och effektivt, eller en träffbild som är för bred och brusig. Båda extremerna resulterar i mindre klickintresse hos läsaren. Få, om någon, har lyckats med den gyllene medelvägen – kanske den heliga Graalen.
- Ointelligenta nyhetsaggregatorer, sådana som kräver ett ständigt engagemang från användaren, tenderar att servera ett för brett och splittrat utbud. Användarna tenderar att slänga in för många källor (RSS-flöden) av kan-vara-bra-att-ha-karaktär. Och det skapar brus.
- Få nyhetsaggregatorer kompletterar med vännernas läsande. Nyheter utanför din intressesfär kan bli relevanta blott av det faktum att din vän tycker att det är intressant.
Nyhetsaggregatorer är idag för korkade, oinspirerande och kliniska i det de presenterar. Det är inte konstigt att det inte för med sig fler klick.
Nyhetsaggregatorer är framtiden – något nödvändigt ont när vi övergår från att älska internets brus, till att smalna ned det till en relevant överskådlighet, utan att missa något viktigt. Den moderna människan kan inte få samtliga sina dagliga mediala näringsämnen som privatperson och yrkesmänniska genom ett par traditionella medier. Speciellt inte när medierna inte på samma sätt är mellanhand längre. Tänker mer specifikt på individer, myndigheter, organisationer och företag, som nu kan publicera sig själva online.
Framsynta medier borde omfamna bra aggregatorer, och se dessa som en del i framtidens affär. En del medier börjar inse detta och inte bara förser aggregatorerna med säljande rubrik- och ingresspaket, utan även bild- och videobaserade teasers. Då pratar vi ökande klickrates. Längre fram kanske vi inte ens talar klickrates, utan en integrerad affär – ett äktenskap. Men jag misstänker att det blir många onödiga gräl innan det säger klick.
