Nätpolitik

För ett par månader sedan fick jag via en mailinglista reda på att en listdeltagare som, tillsammans med några grannar och föräldrar, blivit av med flera tusen kronor. Vad de har gemensamt är att de är Handelsbanken-kunder. En stund senare kunde man i en av våra mest obskyra skvallerblaskor läsa att det var ett rikstäckande problem på grund av en knasig ”datakörning” som felaktigt debiterat kunder mer än 3000 kronor. Detta innebär att många Handelsbankskunder den kvällen fick fira en fattig fredag, något som sätter uttrycket ”Thank God It´s Friday” i ett helt annat sken. Enstaka misstag, mnjae…

Under de senaste tio åren har jag kommit i nära kontakt med två fullständigt olika kulturer, internet- respektive telekomindustrin. Telekom-människorna har en stark tradition av hundraprocentig tillgänglighet eftersom samhället slutar att fungera om inte telefonerna ringer upp som de ska. Jag kan verkligen inte komma på ett enda tillfälle då mina fasta telefoni inte fungerat. Detta har gjort att mitt samarbete med telekombranschen stundtals blivit jobbigt, eftersom de är så förbaskat strikta och pedantiska.

Inom internetbranschen har jag fått helt andra kvalitetssignaler, där känslan är betydligt mer ”shit happens”. Det kunde i alla fall vara förståerligt eftersom nätet och dess tjänster varit i ständig uppbyggnadsfas, och sällan livskritiskt för någon. Men idag är internet just livskritiskt, men den slarviga attityden fortsätter råda. Jag är ganska van vid att nätet ibland går ned – och inte sällan på fredagskvällar, för att sen återuppstå måndag morgon – utan en enda själ som svarar i supporten. Okej, nu bor jag på en mindre ort, där den stora nätleverantören är det kommunala elbolaget. Men ändå…

Är det några farbröder man associerar med ännu större noggrannhet än telekomherrar, ja då är det bankernas medarbetare. Internetifierandet av bankernas datorsystem, generationsskiftet från de gamla tråkiga rävarna i bankernas datorhallar till yngre häftigare nätkillar, i kombination med bankvärldens tioåriga resa från ”stabil, pålitlig myndighet” till kortsiktig lycksökare som inte är rådgivare utan courtagehetsare, så tror jag detta inte enbart är en övergångsfas. Det är ungefär som kontokortsbedrägerierna; man räknar kallt med ett visst svinn, och att kunderna får stå ut med att någon gång bli strandsatta utan deg på någon charterort och ibland bli misstänktliggjorda för bedrägeri.

Min tes är alltså att internetkulturens personal har ett betydligt sämre tillgänglighetstänkande än de gamla telekommänniskorna. Visst kan man spekulera i att detta främst är ett övergångsproblem, men det vete sjutton. Vi bör vänja oss vid att även bankerna slarvar med dina pengar. Det är av detta, och av många andra skäl, dags att sluta ta av sig mössan när man går in på banken.