Uncategorized
Farväl Michael – so long skivindustrins epok
26 Jun 09
Igår dog skivindustrins främste produkt och ikon – ultrasymbolen för dess största årtionden av framgång; åttio- och nittotalet. Michael Jackson AB lämnar Amerikas svarta i stor sorg, trots att han ägnade många års fysiskt lidande åt, och kanske slutligen dog av sin önskan att se Male Caucasian ut – farbrorn som inte ville vara svart.
Michael Jackson AB var bolaget bakom världens mest sålda skiva Thriller, ett begrepp som vi knappt ens förstår idag när vi inte längre är masspsykotiskt begränsade till två statliga TV-kanaler, tidningen OKEJ och ännu inte visste att man på sekunden kunde surfa fram det som man ville upptäcka mer om.
Michael Jackson ABs liv och död illustrerar många människors inre tomhet. Folk som tillägnar sina liv och all sin beundran åt ett av få musicerande aktiebolag. Samma folk/kändispöbel som bidragit till att denne barnartist antagligen växte upp under en enorm press och gjorde honom just så blyg, ömtålig och skruvad som han var. Är Michael Jackson AB en religion, som ger människor trygghet och svar? Årtionden senare – Elvis-myten kvarstår – likväl dess fans.
Kanske ingen vet hur mycket av Michael Jackson AB som regisserats av föräldrar och tjänstemän. Var Michael Jackson främst en formbar produkt av extrema fotbollsföräldrar och allt vassare producenter och marknadsförare – kontrollerade av skivbolagsbossar.
Vila i frid Michael, fri från mediernas hetsjakt. Jag hoppas du får det bättre framöver. Du var en bra musikant som förtjänar mycket beröm. Men varken du eller jag tror att du var Jesus – även om jag hoppas att du precis mött honom, om han nu finns.
Några webbord från ett blåsigt San Francisco
3 Apr 09
Sitter här på mitt hotellrum på 40:e våningen och blickar ut över San Francisco, en av världens webbhuvudstäder, och försöker konkretisera veckans upplevelser i ord.
A Room With a View
Krisen
Webben har aldrig varit så spännande som den är nu. Därför är det synd att man på O’Reilly-konferensen Web 2.0 Expo känner något av en tryckt stämning – en sordin lagd över den tidigare Dotcom 2-euforin. Jag märkte det redan innan konferensen startade – på de närmast desperata rabatterbjudanden och prisdumpningar konferensarrangörerna överröste mig med. Lågkonjunkturen talar sitt tydliga språk, trots det lyckades ändå 8000 personer pallra sig hit.
Bubblan
Alla gick dock inte med svagt böjda huvuden. Flera av de företag jag talade med hade gott om riskkapital i kassan, så de kanske kan rida ut stormen. Dock fick jag av många kraftiga Dotcom 1-vibbar när de med flackande blickar svarade väldigt svävande på hur deras affärsmodell ser ut. Röster som ”det får vi se” eller ”det har vi inte riktigt börjat tänka på än” var chockerande vanliga. Visst behöver många modulera om sina affärsmodeller på en sviktande annonsmarknad, men att starta bolag och dra in kapital utan att ens verkat ha tänkt på grundfundamenten – det känns konstigt. Detta i bjärt kontrast till de trevliga, unga grabbarna på Laget.se, som vuxit helt organiskt utan en krona i riskkapital eller stöd från samhället – den krassa verkligheten från dag ett.
Kvittret
Det är inte bara stockholmarna i mediebranschen som omfamnat Twitter. Twitter verkar globalt ha blivit en allenarårande personlig identitetsmarkör (@MrEriksson) och platt relationsplattform för kontaktskapande. Med platt syftar jag på att Twitter i mångt och mycket är raka motsatsen till A Small Worlds instängda elitism. På Twitter kan kreti och pleti umgås på samma planhalva som höjdarna. Frågan är dock hur länge höjdarna orkar vara du med alla Nisse i Hökarängen. Redan idag hör man talas om artister som börjat använda spökkvittrare för att öka skalbarheten. Och om man bara får chatta med Maud Olofssons underhuggare – ja då kan det nog kvitt(r)a – och då dör plattformen.
På LunarStorm-tiden var detta något jag ägnade stor tid åt att analysera för skapa verktyg för. D.v.s hur kunde jag fortsätta vara en god värd, nåbar, påverkbar och the boy next door även med 1,2 miljoner användare. Tyvärr är de flesta sociala sajterna väldigt dåliga på detta – de blir väldigt kvickt anonyma General Electrics med stora kundtjänster som de försöker dölja för användarna så gott de kan, då traditionell CRM är svindyrt.
Molnet
En annan reflektion från Lunartiden är alla bekymmer som serverdriften orsakade. På den tiden, för 5-9 år sedan, var serverdrift väldigt kostsamt och icke-linjärt. Och det var just det icke-linjära som skapade störst problem. När man kom upp i vissa trafikvolymer var man tvungen att byta plattform, programmera om och investera i nästa nivås hårdvaruteknik. Med andra ord – ganska svårt att budgetera och planera inför.
Ett av de hetaste buzzworden pland utställarna på Web 2.0 Expo är det s.k. molnet, och då tänker jag inte främst på privatpersoner som lägger upp sina Word-dokument i Google Docs, utan att sajtägare kan lägga upp sina sajtapplikationer hos en servermolnsleverantör. Detta kunde man till viss del göra även innan, s.k. managed hosting, den riktigt stora skillnaden idag är affärsmodellen Pay as You Go. Man lägger alltså upp sin applikation hos någon av alla dessa nya servermolnsleverantörer, och betalar utifrån hur stor användaraktivitet man har. Är man en liten sajt kostar det nästan ingenting, är man en stor sajt kostar det massor. Poängen är just att du kan skala linjärt utan besvärliga trappsteg. Du betalar mer för driften i takt med att användaraktiviteten ökar och förhoppningsvis intäkterna ökar.
I teorin är detta både genialt och länge efterlängtat. Tyvärr är inte omvärlden så pass linjär än. Vill du annonsfinansiera din smarta webbidé så sker detta tyvärr fortfarande i trappsteg. På första trappsteget är du utlämnad till de riktigt usla annonsfinansieringsmöjligheterna Google Adwords, Tradedoubler m.fl. erbjuder. Först när du uppnått en viss trafikvolym, kommer du upp på medieköparnas radar och kan börja få någorlunda vettigt betalt.
Jag har lite svårt att se vem som får störst nytta av servermolnen – de små kämpande sajterna, de medelstora som kravlat sig in i medieköparnas radarområde eller de stora sajterna. Små sajter trollar med knäna, lånar ihop lite maskiner och bandbredd från vänner och mecenater, och hoppar från tuva till tuva. På sista raden tjänar nog de stora sajterna på att driva det själva. Kanske återstår då mediumsegmentet.
Hybriden
En annat stort spännande fenomen på mässan var alla de hybridverktyg som med relativt enkla grepp gör din sajts innehåll eller din webbapplikation tillgänglig som mobil applikation i iPhone, Android m.fl. iPhone är fortfarande ett smalt fenomen, inte bland dina utvecklare eller dina mediepolare kanske, men bland vanligt folk är den fortfarande ganska sällsynt. Och att lägga stora resurser på att utveckla en mobilapplikation för endast en liten skara potentiella användare – det kan nog endast motiveras av PR-skäl möjligtvis.
Det kan bli både kostsamt och krångligt för ett webbföretag att tillgängliggöra och underhålla mobilapplikationer på flera plattformar. Att parallellt driva ett iPhone-projekt, med dedikerad personal, samtidigt som man utvecklar en Android- eller Palm Pre-applikation som ska åstadkomma exakt samma sak, det blir snabbt dyrt och svåröverskådligt och kräver kanske även en annan organisation med nya kompetenser.
Hybridverktygen gör att du, ofta med din befintliga webbkompetens (HTML, JavaScript, Ajax), i ett och samma verktyg kan skapa en mobilapplikation och ”spara ned” en iPhone-version, en Android-version etc.
Hybridverktyg är och har alltid varit halvdana kompromisser, men i syfte att snabbt komma upp på banan, innan ens organisation lärt sig de olika mobilmiljöerna, och framförallt, innan man vet vilka mobilmiljöer som kommer locka de stora skarorna användare – så kan detta vara ett lysande mellansteg.
Nyheter bakom lås och bom
18 Sep 07
Det har väl undgått få att en hel generation ungdomar växt upp med gratis musik och film, och att det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att fostra om dessa till svunna tiders affärsmodeller. Jag tror dock inte att det stannar vid dessa branscher. Nästa bransch upp för rakning blir antagligen mediebranschen, i synnerhet tidningsbranschen. Även här har en hel generation vant sig vid kostnadsfritt digitalt redaktionellt innehåll, alltmedan halvslöa och bekväma publicister spenderat ett decennium med att fundera på vilken roll internet ska spela i deras affärspjäs.
Efter många misslyckade försök att ta betalt för sitt digitala innehåll, runtikring millennieskiftet, är det då dags igen. Fler och fler tidningssajter testar att låsa in mer och mer av sitt innehåll bakom prenumerationstjänster. 20-50 månatliga kronor för att låsa upp extra intressant redaktionellt innehåll från en specifik titel skulle kunna ses som ett fynd. Men detta sker tyvärr samtidigt som mediekonsumerandet förändrats ordentligt, från att vara en tidning trogen, till att man zappar otroget mellan mediesajter, och samtidigt baserar mer och mer av konsumerandet på direktlänkar till svensk- och engelskspråkiga stories som vänner eller förmedlarsajter tipsar om.
Dessa mångårigt uppbyggda vanor krockar med mediernas betaltjänster. Det blir praktiskt krångligt att hantera användarnamn, lösenord och betalningar för de kanske 10 mediesajter man ofta konsumerar innehåll från. Dessutom kommer en viss typ av annonsfinansierad trafik att minska, nämligen den där stora stories skickas vidare till vänner eller förmedlas via nyhetstipsarsajter. Ingen kommer vilja skicka vidare länkar till låsta nyheter.
Precis som elströmmens elektroner alltid väljer den lättaste vägen, kommer den bekväma läsarströmmen att flöda vid sidan om tidningarnas höga tullportar, och här är en liten vagt rumsren idé jag kom på i bilen från Landvetter till Varberg häromdagen:
De programmeringskunniga och yttrandefrihetsivrande personer som skapade fildelningsverktygen kanske får för sig att kika närmare på allt det innehåll som låses in mer och mer bakom tidningssajternas betongväggar, och som gör det svårare att fritt tipsa om och diskutera kring sådant som händer i världen. Låt säga att en löst sammansluten grupp anonyma [FreeReader - ett tankebarn] utvecklare tar fram det lilla kostnadsfria och open 
source-utvecklade plugin:et FreeReader till webbläsarna. FreeReader är kopplat till ett eget peer-2-peer-nätverk bestående av andra användare som har samma plugin installerat. Så fort användaren klickar på en låst nyhet på exempelvis Aftonbladets löpsedel, så går FreeReader ut på nätverket för att hämta hem den låsta nyheten och visa den för användaren, precis som om den aldrig varit låst. Utav hundratusentals FreeReader-användare räcker det med att en enda råkar betala för Aftonbladets betalinnehåll, och denne föder då automatisk resten av nätverket.
Open source-rörelsen kring FreeReader kan löpande ta fram nya tillägg som gör att FreeReader kan tolka och behandla fler och fler betalmedier, allteftersom fler och fler tidningsföretag får den lysande idén att börja ta betalt för sitt digitala innehåll.
Men, är detta lagligt? Mnjae, troligtvis inte. Men eftersom det inte finns någon central juridisk person eller några centralt placerade individer kopplade till FreeReader, så blir det svårt att driva en rättsprocess mot ”serverägaren”. Det finns däremot hundratusentals, ptja, kanske mångmiljoner läsare som begår ”mikrobrott”. Dessa varje individs mikrobrott är av sådan obetydligt och svårbevisad art att de i praktiken aldrig kommer lagföras. Då återstår avskräckande civilrättsliga mål à la Antipiratbyrån, men rent PR-mässigt är det betydligt svårare att angripa individer som i demokratins och den fria diskussionens tecken vill att redaktionellt innehåll flödar fritt, jämfört med att fultanka hem Britney Spears senaste tuggummi-pop. Jag misstänker även att detta kommer orsaka högljudda diskussioner på redaktionerna, så medieägarna kommer inte kunna ”release the hounds” på folket som de vill.
Vad jag vet så finns inte FreeReader idag. Men fler och fler tidningssajter låser in sitt innehåll, så rätt som det är finns det en FreeReader hos miljoner fullt normalt lata internetmedborgare världen över. Naturligtvis kommer tidningssajterna att upplåta redaktionellt utrymme för att försöka övertyga läsarna om det rätta med att betala för redaktionellt innehåll, men det kommer inte vinna över det jobbiga, krångliga och opraktiska i att ha en massa betalkonton samt att man tvingas förändra de mångåriga vanorna i att fritt tipsa om eller ta del av redaktionellt innehåll.
Observera att jag inte tar upp priset. Jag tror inte att folk har något emot att det kostar en liten slant att få tillgång till redaktionellt innehåll. Snarare är det så att folk har blivit så vana vid att allt är tillgängligt ett klick bort, utan att behöva hålla redan på en massa användarkonton, krångliga betalsätt etc. En lösning skulle kunna vara ett världsomspännande och universiellt ”åkpass” som du betalar månatligen och sedan kan konsumera all världens betalnyheter. Men att få alla tidningsföretag att, i den värsta konkurrenssituationen på 50 år, samsas kring en gemensam valuta – that will never happen. De naiva och numera djupt begravda initiativen Tric och SpaceCoin kan vittna om detta.
Så mitt råd till medieägarna är att sluta dumgirigt sukta efter läsarpengar. Låt ert innehåll flöda fritt, så att det kan fylla sin funktion i ett diskussionssuget demokratiskt samhälle, och finansiera härligheten med annonser istället. Och då inte den sorts blinkande julgran à la 90-tal som mediesajterna idag lyckas åstadkomma, och som ger usel valuta för annonsköparnas pengar och irriterar läsarna.
Gör som New York Times, inse fakta. Vivian Schiller i NY Times ledning säger idag, vilket antagligen chockar medieägare världen över:
´We now believe by opening up all our content and unleashing what will be millions and millions of new documents, combined with phenomenal growth, that that will create a revenue stream that will more than exceed the subscription revenue.´
