Hörde tidigare imorse att Sara Öhrvall, chef för Bonnier Research and Development, uttalat sin oro i Financial Times kring att Ipad och iTunes Store antagligen kommer innebära förminskat ägande av mediekonsumenten. När jag klickar på artikellänken möttes jag av spärrvakten till höger —>

Financial Times kräver alltså att jag registrerar mig för att få läsa den här artikeln, trots att jag bara springer på FT-artiklar nån gång ibland, och av detta skäl inte har något intresse att inleda ett äktenskap med tidningen, ergo ingå i det stall av demokrafiskt profilerade ögonpar som de kan erbjuda sina företagskunder, till min tids, min mejllådas och mitt mobilsvars stora förskräckelse misstänker jag.

Ur Financial Times-artikeln:
The question haunting publishers is whether they will suffer the same fate as the music industry, which was hit by Apple’s 2003 deal to unbundle the album format by offering downloads of individual songs via iTunes.

För några år sedan förutspådde jag att tidningsbranschen skulle följa en liknande utveckling som skivbolagens; att gå från att sälja album till att sälja låtar styckevis, distribuerade av nya aktörer som alltmer sitter i förarsätet. Man hamnar alltså längre ned i näringskedjan och får mindre kontroll över kundrelationen. Jag skrev återigen om detta i blogginlägget Några mediala kverulationer förra månaden.

Sara Öhrvall i Financial Times-artikeln, angående att medierna troligen inte kommer att få någon demografisk information kring de som köper tidningsinnehåll i iTunes Store:
- We have for many years relied on subscriptions to be able to communicate with our readers. It is absolutely crucial to keep the data. That’s something that our advertisers need. It is something that we need.

I tider när medieföretagen alltmer förlorar sin roll som mellanhand och agendasättare, när privatpersoner, politiker, företag och organisationer direktkommunicerar med internet som distributionskanal, då förlorar man också läsarens trohet och därigenom mycket av det värde man utlovar till annonsörerna. Man slutar äga kunden, därför kan man inte längre erbjuda företagskunderna en ”riktig relation” till mediekonsumenterna.

Självklart kan man förstå att medierna kämpar för att slippa bli blott produktionsenheter av styckeprodukter långt ner i näringskedjan. Men jag tror inte situationen medger att medierna kan fortsätta göra allt på en gång. Antingen erbjuder man en spännande, rolig och intressant miljö (context) där olika sorters innehåll, från olika typer av producenter, kan frodas och blomma, eller så är man en massa produktionsenheter av enskilda stycken redaktionellt innehåll. Det är nog dags att välja vilket ben man vill stå på, men tyvärr finns det nog en stark hantverkstradition som sätter käppar i hjulet.

Eller som jag brukar säga: - ”Context is king”. Det är där det stora värdet kommer finnas i framtiden. LunarStorm var först med att bevisa detta, och imponerande aktörer såsom Facebook, Google och i sinom tid även Newsbrook tar förtjänstfullt över stafettpinnen. Tiotusenkronorsfrågan som då naturligt följer; varför skulle inte ett medieföretag kunna vara något av de nyss nämnda?